Långtidssymtom vid Covid-19

Alla patienter med långdragna symtom och stort lidande förtjänar att få ett professionellt bemötande och en god vård, oavsett bakomliggande orsak. Många artiklar i media handlar nu om personer som har långdragna symtom efter Covid-19-infektion och att de inte upplever att de blir tagna på allvar av läkare och vårdpersonal. Jag förnekar inte att man kan få allvarliga men efter Covid-19 och det är givetvis mycket tråkigt att dessa patienter inte upplever sig väl bemötta. Jag vill dock förklara varför jag inte tror att det är somatiska komplikationer som är huvudorsaken till att så många personer har långdragna besvär och att det istället finns en uppenbar orsak till att de påminner starkt om symtomen vid ångest, utmattningssyndrom, fibromyalgi och depression. Det innebär givetvis inte att man inte ska ta dem på allvar. Tvärtom. Genom att se dessa symtom för vad de är kan vi hjälpa dessa människor på ett betydligt bättre sätt. Att inte göra det är att göra patienterna en björntjänst.

Image for post
Image for post

Jag har tidigare skrivit om varför jag inte tycker Covid-19 är en lika farlig sjukdom som den utges för att vara och varför de åtgärder som vidtagits inte står i proportion till faran. Vad gäller långdragna symtom efter Covid-19-infektion har jag inte hittat mycket information som talar för att det finns skäl till oro för det heller. Det verkar framför allt vara anekdotiska berättelser samt ett par bristfälliga studier och undersökningar som man hänvisar till i svensk media när det kommer till rapportering av det som ibland kallas “långtidscovid”. Givetvis förtjänar man att bli ordentligt undersökt för att utesluta potentiella komplikationer eller andra bakomliggande sjukdomar.

Jag har i denna artikel granskat de studier och undersökningar som Svenska Covidföreningen hänvisar till i deras rapport Långtidssjuka i Covid-19. Rapporten har jag inte lusläst då den framför allt innehåller patientberättelser och diskussioner kring Försäkringskassans regler, vilket denna artikel inte kommer beröra. Om du har tips på andra studier av långtidssymtom efter Covid-19-infektion som är värda att läsa får du gärna dela med dig i kommentarerna så ska jag försöka komplettera denna artikel vid tillfälle.

Rapporten hänvisar bland annat till en sida om Management of post-acute covid-19 in primary care där det egentligen mest handlar om hur man på ett bra sätt kan handlägga patienter med långdragna symtom efter Covid-19-infektion. Något större vetenskapligt underlag till detta handläggningsförslag finns inte. Det är, av förklarliga skäl, för tidigt för att ha bra studier som kan vägleda primärvården avseende denna patientgrupp och man får använda erfarenhet från liknande tillstånd och den kunskap som finns. I stycket om hur vanligt förekommande det är med långtidssjukdom hänvisar sidan till studien COVID Symtom Study, en studie som baserar sina resultat på frivillig rapportering i en mobilapp. Sverige är ett av deltagarländerna och mer om vad man hittills hittat i studien finns att läsa här på Lunds Universitets hemsida.

Studien hade i oktober tittat på ca 4 182 personer från Storbritannien, USA och Sverige som har registrerat symtom innan och efter de fått en laboratoriebekräftad Covid-19. Det här är alltså personer som, innan de fått symtomen, har gått med på att rapportera sina symtom regelbundet för att bidra till forskningen och som också ser det av stor vikt att fortsätta rapporteringen en viss tid efter symtomdebut. Min gissning är att dessa personer är mer oroliga för Covid-19 än genomsnittspersonen och lägger mer fokus på att känna av sina symtom, men det är så klart en gissning. Jag skulle också tro att personer som snabbt tillfrisknar slutar rapportera i högre grad än de som faktiskt får långdragna symtom, även det en gissning. Min poäng med att framföra dessa gissningar är att denna typ av studie orsakar en stor osäkerhet vad gäller siffrorna.

I studiepopulationen på 4 182 individer har 13,3 % symtom i mer än fyra veckor, 4,5 % i mer än 8 veckor och 2,3 % i mer än 12 veckor. Det avtar alltså successivt och gissningsvis är det någon promille som har symtom fortfarande efter ett år. Det är ju inte helt ovanligt med långdragna symtom vid ordentliga förkylningar eller lunginflammationer. Covid-19 kan säkerligen ge ett mer långdraget förlopp än de flesta andra virussjukdomar men jag tycker inte 2,3 % med kvarvarande symtom låter särskilt mycket med tanke på en annan viktig aspekt. Med stor sannolikhet finns det en stor andel av dessa 2,3 % som har en annan kroppslig sjukdom, ett utmattningssyndrom, depression, fibromyalgi, ångestattacker, näringsbrist, sömnsvårigheter, eller bara en förhöjd stressnivå på grund av den rådande pandemin. Samma symtom som beskrivs vid långdragen Covid-19-infektion är vanligt förekommande vid diagnoserna ovan.

Ett intressant fynd är att kvinnor är överrepresenterade i gruppen långtidssjuka i jämförelse med män, men endast när man jämför yngre åldersgrupper där skillnaden är 14,5 % av kvinnor gentemot 9,5 % av männen som haft symtom i fyra veckor eller mer. Allvarliga symtom av Covid-19 samt död av Covid-19 är däremot vanligare bland män. Det är alltså omvänt i hur det drabbar befolkningen. Viruset orsakar kraftigare akuta besvär hos multisjuka, äldre och män medan långdragna besvär framför allt drabbar unga, tidigare friska och kvinnor. Jag är ödmjuk inför att vi inte vet allt om Covid-19 och dess långtidseffekter men jag tycker detta, om något, bör få de flesta att misstänka att det döljer sig något annat bakom dessa symtom än en virusorsakad organskada.

Psykisk ohälsa är väldigt vanligt hos unga och kvinnor är överrepresenterade vid psykisk ohälsa i alla åldrar. 66 % av svenskar mellan 16–29 år har upplevt ångest och oro senaste året, enligt Folkhälsomynidgheten. Ser man till alla åldersgrupper har 49 % av kvinnor och 33 % av män upplevt ångest och oro senaste året, det är alltså ca 50 % vanligare hos kvinnor. Cirka 20 procent av befolkningen har någon gång haft diagnosen depression, 5 % av befolkningen har diagnosen just nu. Prevalensen för utmattningssyndrom är 13 % och fibromyalgi 2 %. Dessa patienter är psykiskt sköra och fysisk eller psykisk påfrestning kan utlösa eller förvärra sjukdomen. Dålig sömn, riskbruk av alkohol, fetma, låg motionsnivå, med mera, är vanliga livsstilsproblem i Sverige som också minskar tolerans för psykisk och fysisk stress. Detta tror jag förklarar den absoluta majoriteten av dessa 2,3 % som uppgett att de haft symtom i över 12 veckor.

Tre studier som är relaterade till objektivt verifierbara organskador, en från JAMA Cardiology och två från The Lancet, handlar om små särskilt utvalda patientgrupper där man inte kan uttala sig om hur pass vanligt det är vid milda Covid-19-symtom. Studien i JAMA Cardiology har gjort MR-undersökning av hjärta och kollat skademarkörer för hjärtmuskeln i blodprov hos 100 patienter som tidigare haft Covid-19. I genomsnitt undersökte man dem 71 dagar efter diagnos och då hade 36 % av patienterna symtom på andfåddhet. En tredjedel av patienterna hade varit föremål för inneliggande sjukvård och flera hade då varit syrgaskrävande. Man fann att över 70 % hade någon form av tecken på hjärtbelastning men inkluderade alla typer av avvikelser som signifikanta. En av studierna i The Lancet handlar om en patientgrupp på 55 stycken inneliggande patienter där merparten hade lunginflammation som följs upp med HRCT-undersökning av lungorna efter 3 månader. 35 av 55 deltagare hade fortfarande symtom och 39 stycken hade avvikelser på undersökningen. Denna grupp är knappast representativ för den stora gruppen av långtidssjuka efter Covid-19-infektion som haft milda symtom och aldrig varit föremål för inläggning på sjukhus. Den andra studien från The Lancet handlar om MR-undersökning av hjärnan hos 60 patienter som var inneliggande på sjukhus och där 55 % hade kvarvarande neurologiska symtom vid uppföljning efter 3 månader. Här har vi också en hårt selekterad studiepopulation vilket gör att resultaten på intet sätt kan översättas till resten av befolkningen som får mycket milda symtom.

En studie som det också refereras till heter Multi-organ impairment in low-risk individuals with long Covid-19, en studie som gjordes av Perspectum i Oxford och Mayo Clinic Healthcare i London. Om du sett siffror på att 70 % av de med långdragna symtom efter Covid-19 har påvisbara organskador eller nedsättning av organfunktioner är det denna studie man utgått ifrån. Studien visar dock långt ifrån sådana resultat.

I studien inkluderade man patienter med positivt Covid-19-PCR-test, positivt antikroppstest för Covid-19 eller där två oberoende läkare bedömt att man haft Covid-19. Över en tredjedel av de inkluderade patienterna tillhörde den sistnämnda kategorin. Patienterna var i snitt 44 år gamla och till 70 % kvinnor. En tredjedel jobbade inom sjukvården. 18 % led av astma, 3 % rökte, 20 % var obesa, 6 % hade högt blodtryck, 2 % diabetes och 4 % hjärtsjukdom. Det var alltså inte en särskilt representativ grupp för samhället men det är inte alltid lätt att få en perfekt representation i en studie och givetvis kan det finnas intressanta resultat ändå. Studieförfattarna beskriver gruppen som low-risk individuals men fetma, diabetes, hjärtsjukdom och hypertoni räknas ju faktiskt som riskfaktorer och är allvarliga sjukdomar, även om man har en avsevärt högre risk vid två riskfaktorer. Det är också ovanligt mycket sjukvårdspersonal i gruppen samt en övervikt av kvinnor. Vad gäller sannolikhet att de faktiskt haft en Covid-19-infektion är den relativt hög men de har också inkluderat de som av två oberoende läkare bedömts ha Covid-19 utan laboratoriebekräftelse, vilket så klart sänker sannolikheten.

Av alla 201 deltagare hade 99 % fyra eller fler symtom och 42 % hade över tio olika symtom. I snitt hade det gått 4,5 månad sen debut av symtomen. Symtomen är diffusa och inkluderar trötthet (98 %), muskelvärk (88 %), andfåddhet (87 %), huvudvärk (83 %) och självrapporterad feber (75 %), bland många andra. Man kan av detta dra slutsatsen att det här är en grupp som har relativt många symtom (fyra eller fler) och lång tid efter infektion vilket möjligtvis ökar sannolikheten att det faktiskt går att observera organskador i jämförelse med de som haft symtom ett par veckor och kanske enbart trötthet.

När man ser till de undersökningar som gjorts rör det sig om ett antal blodprover samt en multi-organ-MR-undersökning. Blodproverna inkluderar blodfetter, blodstatus, elektrolyter, njur- och leverprover, järnvärden, inflammationsmarkörer och lite till. Som avvikande räknade man även det som var ”borderline values” vid MR-undersökning, det vill säga man räknade de som hade gränsvärden vid exempelvis mätning av mjälten som att de hade en organfunktionsnedsättning och detsamma vad gäller hjärtats pumpförmåga eller tecken på fettlever. På så sätt nådde man upp till den skrämmande siffran att 70 % med långtidssjukdom efter Covid-19 har, objektivt sett, nedsättning av organfunktioner. Någon jämförelse med vad man hade kunnat förvänta sig i en liknande befolkning där 20 % är överviktiga, 18 % har astma, 6 % har hypertoni, 4 % har hjärtsjukdom, men som inte hade Covid-19 har man inte försökt göra. Man tar inte ens upp detta till diskussion, vilket är mycket oärligt. Till exempel kan man ju tycka att det är ganska rimligt att i en befolkning där 4 % har en känd hjärtsjukdom har ungefär 4 % en nedsatt pumpförmåga vid undersökning. I en befolkning med 6 % hypertoni, 2 % diabetes och 20 % fetma är det kanske förväntat att uppemot 19 % har gränsvärden vid samma undersökning. Man har i studien kommit fram till att 9 % har på gränsen till fettlever och 10,4 % har fettlever. Prevalensen globalt för icke-alkoholorsakad fettlever är runt 25 % och i Sverige 15 %. Obesa är överrepresenterade bland patienter med fettlever. Det låter alltså inte särskilt farligt att 10,4 % har det och att 9 % ligger på gränsen i denna studiepopulation.

Mycket annat går att säga om denna studie och jag vet inte hur mycket forskarna själva respektive media och befolkningen står för vilseledningen av resultatet. Det är vanligt att forskare vill komma fram till något som gör att de får publicitet och erkännande. Ibland överdrivs och förvrängs studieresultat, medvetet eller omedvetet. Att komma fram till att det inte verkar finnas några större organskador hade inte slagit lika högt och fått spridning i media. På samma sätt vill media alltid publicera något som gör att folk vill läsa mer eller delar artikeln på sociala medier. Man tenderar att vilja bekräfta det som majoriteten söker efter i och med att det säljer bättre. Jag tycker denna studie ger ytterst lite intressant information om huruvida man kan få allvarliga men av en Covid-19-infektion. För att kunna dra någon slutsats av studien behöver man jämföra med vad som hade varit vanligt i en liknande befolkning utan bekräftad Covid-19-infektion, men det har man dessvärre inte gjort.

Åsa Kristoferson Hedlund, ordförande för Svenska Covidföreningen, hävdar i en artikel på deras hemsida att över 100 000 personer kan ha långtidssymtom av Covid-19. Denna siffra lyfter man även fram i föreningens rapport om långtidssjuka. Siffran har hon fått från en undersökning av Novus. Novus har gjort telefonintervjuer vid upprepade tillfällen sedan pandemin började. De personer som tror att de haft Covid-19 men ej blivit laboratorieverifierade (11 % av alla tillfrågade) samt de som uppgett sig ha laboratoriebekräftad Covid-19 (3 % av alla tillfrågade) klassas som Covid-19-sjuka i deras undersökning. Man frågar sedan alla som bedöms ha varit Covid-19-sjuka (14 % av alla tillfrågade) ”Har du, eller har du haft, något eller några av följande symptom under de senaste två veckorna?” och där kan du välja exempelvis snuva (66 %), trötthet (50 %), huvudvärk (45 %), värk i kroppen (28 %) eller allergi (11 %). Frågan som följer är hur länge symtomen hållit i sig och där svarar 14 % att det hållit på mer än tio veckor. Novus drar därför slutsatsen att 100 000–150 000 svenskar har varit sjuka i samma sjukdom i över tio veckor och att det är att likställa med potentiella långtidssjuka i Covid-19.

Här finns givetvis mycket att ha synpunkter på. I Novus undersökning är först och främst 76 % av infektionerna obekräftade. Det är så klart inget konstigt eftersom vi inte testade särskilt många under den stora vågen i våras men det vore ju intressant om man kan se någon skillnad mellan de som haft laboratoriebekräftad respektive självrapporterad infektion. Det riskerar att sänka trovärdigheten för Novus siffror och jag gissar att det är därför man inte redovisar detta. Troligen har inte alla som tror att de haft Covid-19 faktiskt haft det. Jag hör själv ofta personer säga att “det måste varit Covid-19” när de berättar om hur de blev sjuka i november-december 2019 eller i januari-februari 2020. Vi kan givetvis inte utesluta att Covid-19 förekom i Europa tidigare än bekräftat men att det skulle varit vanligt förekommande är uteslutet eftersom vi i så fall borde sett en ökad dödlighet och överbelastning av sjukvården redan i höstas eller vintras. Mer sannolikt är att en inte allt för liten del haft influensa eller annan infektionssjukdom men tolkat det som Covid-19. Jag ser det som omöjligt att 9 % av de som haft Covid-19 i Sverige fick det mellan november 2019 och januari 2020 (vilket alltså Novus undersökning påstår). Utöver det undrar man så klart också hur man kan räkna alla som exempelvis haft trötthet eller huvudvärk i mer än 10 veckor som i första hand potentiellt långtidssjuka i Covid-19.

Att man är ordförande för en patientförening som klagar på att medlemmarna inte tas på allvar och samtidigt slänger sig med siffror såsom 100 000–150 000 potentiellt långtidssjuka i Covid-19 baserat på Novus bristfälliga undersökning tycker jag är anmärkningsvärt. Det är inte seriöst och en sådan förening förtjänar att ifrågasättas.

Sammanfattning

Den verkliga pandemin är inte Covid-19 utan den utbredda psykiska och metabola ohälsan. Merparten av de som dör eller får allvarlig Covid-19 lider av sjukdomar som i första hand är relaterade till vårt samhälles bristande metabola hälsa. Med stor sannolikhet lider majoriteten av de långtidssjuka efter Covid-19-infektion av nedsatt psykiskt mående eller stressrelaterade besvär. Istället för att lägga allt fokus på ett för majoriteten av befolkningen ofarligt virus bör vi alla rikta uppmärksamheten mot de två gigantiska pandemier som har pågått i decennier. Om alla la hälften så mycket vikt vid sin metabola och psykiska hälsa (kost, alkohol, tobak, motion och sömn) som de gör vid restriktioner och åtgärder för att minska smittspridningen i sin vardag skulle död och lidande av Covid-19 och en mängd andra sjukdomar minska drastiskt. Detta är vad media borde rapportera om.

Get the Medium app

A button that says 'Download on the App Store', and if clicked it will lead you to the iOS App store
A button that says 'Get it on, Google Play', and if clicked it will lead you to the Google Play store